Kultur och Fritid
Nu går tåget!
Vid starten inköptes 4 ånglokomotiv från Motala mekaniska Verkstads AB samt 15 personvagnar och 64 godsvagnar från Ljunggrens Verkstads AB. Man utökade och bytte ut successivt.
1925 hade Vikbolandsbanan sju ånglok, fyra DEVA-vagnar och motorvagnar. För persontrafiken fanns tjugosju vagnar och för godstrafiken 248 vagnar.
1937 började man trafikera Vikbolandsbanan med rälsbussar och restiderna kunde kortas avsevärt. I och med en gemensam trafikförvaltning i Östergötland flyttade man lok och vagnar mellan de olika banorna.
"De gamla stadiga ångloken, saliga i åminnelse, tyckte jag var något av levande väsen. De skulle matas med kol och måste vattnas vid en del stationer. De blev väderstinna ibland och släppte då ut ånga i en pysande suck!...Omkring 300 meter före varje station skulle ångvisslan ljuda och när tåget stannade mitt framför stinsens flagga skulle ytterligare tre tutningar avges, två korta och den sista lite längre utdragen...När stinsen visslat i sin pipa och föraren svarat med en stöt, började tåget tungt att pusta och släppa ut svart rök genom skorstenen. Den luktade stenkolstjära, och doften trängde in genom både dörrar och fönster. Men allt eftersom vevstakarna ökade farten på hjulen andades ånghästen lättare, och det taktfasta ljudet och dundret över skenskarvarna var som spännande och glad musik." (Signe Palm, S:t Ragnhilds årsbok 1971)