Kontakta & Fråga

Söderköpings kommun

Du är här: Hem / Kultur & Fritid / Söderköpings historia / Lanthandeln

Lanthandeln

"Lanthandeln" var ett projekt i SV och LRF:s regi där hembygdsföreningarna tog fram materialet i studiecirklar. Dokumentationen har inriktat sig på lanthandel under 1900-talet. Text och bild här kommer från respektive sockens studiecirkel.

Handelns historia

Rätten att bedriva handel var sedan medeltiden strängt reglerad och förbehållen köpmännen i städerna. Söderköping är en av våra äldsta handelsplatser, med skråordning som noga reglerade vilka som fick bedriva handel och hantverk och formerna för det. Alla varor som infördes i staden belades med tull vid stadstullen. Den enda fria handeln skedde vid marknadsplatserna. Tiderna för marknaderna var bestämda. Olaglig handel förekom på landsbygden men bestraffades strängt, men från 1600-talet fick vissa ambulerande gårdfarihandlare rätt att sälja sina varor på landsbygden.

Den s.k. landtullen avskaffades 1810. Fram till 1846 hade städerna handelsmonopol. Man kunde bara öppna handelsbod på landsbygden om den låg tre mil från staden. Denna regel orsakade stort missnöje och avskaffades 1864 i och med handelstvångets avskaffande. Nu fick vem som helst, även kvinnor, bedriva handel.

Det tog några decennier innan lanthandeln kunde konkurrera med marknaderna, gårdfarihandlarna och städernas köpmän. Man startade i blygsam skala, köket eller en kammare på gården fick tjäna som butik. Det ensidiga yrkeslivet på landsbygden breddades, när handeln släpptes fri, och handelsbodarna blev bygdens nya samlingsplatser. Där knöt man sociala kontakter och informerade sig om omvärlden.

Det är först mot 1800-talets slut som lanthandeln började bli lönsam. Varusortimentet ökade och lanthandeln blev konkurrenskraftig, även prismässigt. Handelsbodar öppnades i många byar i skärgården och särskilt invid ångbåtsbryggorna, när den nya passagerartrafiken bröt den gamla isoleringen.

Handlaren

Handlaren var i 1800-talets samhälle en ansedd person, med social status. En driftig person som bidrog till att föra utvecklingen ut till skärgården. Han sågs som en bildad man och fick ofta kommunala förtroendeuppdrag. En god handlare pratade och umgicks otvunget med hög och låg, var inte högdragen på det sätt, som landsbor upplevde expediterna i staden. Genom sina leverantörer och andra kontakter med yttervärlden, var han bättre underrättad än folk i allmänhet. Viktigast var nog funktionen som lokal nyhetsförmedlare, gärna med lite skvaller som krydda.

Handlarens auktoritet ökade dessutom av att han kunde bevilja kredit.

Tack vare att många handlares bokföring, kladdar och kunders kontraböcker finns bevarade, har vi bra insyn i hur kreditsystemet fungerade. I kontraboken antecknades inköpen och summorna, liksom i handlarens kladd. Sedan fördes dessa anteckningar in i stora boken med kundfordringar. Här finns folks köpvanor väl dokumenterade. Skulden reglerades en gång om året men betalades i småposter så att handlaren inte behövde ligga ute med alltför stor kredit. Pengar var bristvara i de flesta hushåll och kredit var därför en nödvändighet när inkomsterna var små och ojämna. Större kvarliggande skuld vid årsbokslutet reglerades vanligen genom att det skrevs en revers på fordran. Längre fram gjordes kundernas räkenskaper upp två gånger om året. Lika fullt är det märkligt att lanthandeln med stor lagerhållning och transportkostnader kunde erbjuda så generösa kundkrediter och som regel utan ränta.

I jämförelse med det hårda slitet i jordbruket, i skogen och på sjön ansåg många handlarens liv som bekvämt, men nog var det ett slitjobb med tunga lyft och ständigt spring till källare, vind och andra lagerutrymmen. Öppettiderna var länge oreglerade och kunderna kunde dröja sig kvar till elva, halvtolv på kvällen. Morgonpigga kunder kunde väcka handlaren klockan fem på morgonen för att handla. På den tid som återstod, skulle det skrivas beställningslistor på varor. När ångbåten angjorde närmaste brygga, var han på plats för att ta emot gods. Före den reguljära båttrafiken skeppades varorna med skutor, två gånger per år, höst och vår.

Med ångbåtarna dök också handelsresande, de s.k. provryttarna upp. De stannade gärna flera dagar, lät sig utspisas väl av handlaren och kunde i gengäld ge honom hyggliga leverans- och kreditvillkor.

Den väletablerade lanthandlaren hade inte sällan en viss bankrörelse. Långa kundkrediter reglerades genom reverser till handlaren. När gårdar skulle övertas och friköpas krävdes kapital, då var det lättare att vända sig till handlaren än till banken i staden. I lanthandlares kassaböcker kan man se, att det var vanligt att man satte in sina sparmedel på konto hos honom. En del handlare blev förmögna män och sågs som herremän jämbördiga med godsägare och präst.

Brännvin, öl och vin i lanthandeln

Brännvinet en viktig vara. Det sågs som en husbehovsvara, inte bara att dricka utan också för sårvård, inte minst på djur och för andra krämpor. Fortfarande levde seden kvar, att i stället för napp, stoppa en trasa doppad i brännvin i spädbarns mun, för att det skulle sova lugnt.

Under första hälften av 1800-talet var det fritt fram att bränna och sälja brännvin. Det ledde till hejlöst supande som man försökte reglera genom 1855 års brännvinsförordning. Försäljningen skulle bara tillåta partiförsäljning. Reglerna kringgicks t ex genom att blanda vin, som fick säljas fritt, med brännvin till s.k. picardo-vin. Drycken blev mycket populär och fanns ofta under disken både som bjudvara och till försäljning.

En god affär avslutades med en sup. Även ansvarskännande lanthandlare fick acceptera seden att bjuda på något starkt. Från Rhenbergs i Söderköping köptes brännvinet i ankare, träkaggar som rymde 40 liter. Män sökte sig på lördagskvällarna till handelsboden för att handla, umgås och prata och dricka öl och vin som fick säljas i detaljhandeln fram till första världskriget.

När försäljningsstoppet infördes ansågs det vålla handlarna svårt avbräck.

Lanthandeln i kristider

När första världskriget bröt ut, fanns ingen organisation för folkförsörjningen i händelse av importstopp. Hamstring vållade varubrist och myndigheternas restriktioner blev drastiska. Ransoneringar infördes. Livsmedelskomissionen centralstyrde distributionen av livsmedel och gjorde beslag av varulager. Kontrollanter dök upp hos handlare och lantbrukare. Livsmedelsbristen på landsbygden blev inte lika kännbar som i städerna. I Norrköping och Västervik, utbröt hungerkravaller. Vid andra världskrigets utbrott 1939 kom först en hamstringsvåg, innan ransoneringarna, som blev alltmer omfattande. Det lade en tung börda på handlarna, som utan ersättning fick hantera det tungrodda redovisningssystemet för kunderna. Det var inköpskort, tilläggskort, beredskapskort, växlingskort, restaurangkort och rabattkort och dessutom måste handlaren förklara varubristen och ransoneringssystemet för kunderna. Ute i skärgården var kontrollen inte lika effektiv som inne i landet, därför kunde handlaren ibland ordna lite kaffe, socker, tobak och andra varor utöver de knappa ransonerna. Genom självhushållet fanns alltid smör, mjölk, kött och fläsk och genom byten få tag i åtråvärda varor.

Nästa pålaga var omsättningsskatten på varor där uppdelningen i skattepliktiga och skattfria varor var besvärlig.

En lanthandel kring sekelskiftet

Besökaren möts av en värld av dofter, från silltunnan, sullädret, sodan och tinan med salt amerikanskt fläsk och det orostade kaffet. Balansvågen med viktsats, ställningen med omslagspapper, snörnystan, måttsatser samt aln- och metersticka.

Innanför disken fanns utdragslådorna för gryn, kryddor, torkad frukt och andra viktualier, ett finare ord för livsmedel. I smålådorna låg sybehör, band, kort och brevpapper, hästskobrodd och allsköns andra metallföremål, som det fanns behov av ute i stugorna. På hyllorna staplades glas och porslin, bakformar och annat av bleckplåt. Här fanns prydnadssaker, presentartiklar, tygpackar och annat till nytta och lyst. På andra hyllor fanns sill- och ansjovisburkar, burkar för kex och karameller och inte minst snuset. Snus väntade man sig att handlaren bjöd på

Vidare fanns skurpulver, putsmedel, tvål, ljuspaket, öl- och vinflaskor. Det som inte rymdes på hyllorna hängde på krokar i taket: sockertoppar, fotogenlampor och lyktor, stövlar, träskor och mycket, mycket annat. Bakom butiken fanns lager och magasin med skrymmande och udda varor i brokig blandning och trängsel.

Den hygieniska standarden var det inte alltid så noga med i denna blandning av varor. Handlaren vägde upp snus, fyllde mjöl på påsar, pytsade fotogen, fiskade upp sill ur tunnan och skar en fläskbit, utan att man reflekterade över att handtvätt däremellan varit klokt. Spill liksom kundernas ovana att spotta på golvet sögs upp med sågspån.

Arbetsmiljön i den gamla lanthandeln var tung fläsklådor, silltunnor och mjölsäckar skulle lyftas och bäras. Lokalerna var ofta dragiga, kalla och mörka,

När det blev tid över vek och klistrade personalen påsar och vägde upp efterfrågade varor som mjöl, socker och kaffe. De varor som inte krävde omslagspapper lades direkt i kundens korg eller väska, sillen och såpan slogs in i tidningspapper. Den som är tillräckligt gammal minns med vilken snits handlaren och hans medhjälpare snodde till täta och stadiga strutar för kryddor, karameller och annat. När all expediering var över disk, tog det sin tid att handla.

 

 

Sidan uppdaterad 2016-10-21 Kommentera sidan