Kontakta & Fråga

Söderköpings kommun

Du är här: Hem / Kultur & Fritid / Söderköpings historia / Näringslivets historia

Näringslivets historia

Medeltid och 1500-tal

Under medeltiden och hela 1500-talet präglas Söderköpings näringsliv av handel och hantverk. Man levde i huvudsak i självhushåll, höll husdjur och odlade säd och grönsaker. Utländska handelsmän som levde här halva året var i stort sett de enda som inte bedrev jordbruk till husbehov. Förutom jordbruket stod fisket för en ansenlig produktion både i och utanför staden. Handeln var omfattande, både in och utrikeshandel. Söderköpings hamn var en av de viktigare på ostkusten. Handelsprodukterna var järn, koppar, hudar, päls, tjära, smör, spannmål, fett, trävaror och in köptes salt, kläde, vin och lyxvaror.

Hantverket var tidigast inriktat på produktion av föremål man inte tillverkade hemma. Det var bygghantverkare som murare, glasmästare, målare och timmerman, olika trähantverk som snickare, tunnbindare, sågare och skeppsbyggare, beklädnadshantverk som skräddare, färgare, linvävare och hattmakare, olika läderhantverk som garvare, remsnidare, skinnare, skomakare och sämskare, metallhantverk som bältare, grytgjutare, guldsmed, kopparslagare, kanngjutare, sporrsmed, klensmed, smed och hovslagare, vapentillverkare som armborsttillverkare, svärdfejare, knivsmed. Dessutom fanns benhantverkare, krukmakare, repslagare, slaktare. Vid 1500-talets slut fanns ett 80-tal hantverkare.

Hantverk inom livsmedel som bagare, mjölnare m fl kom senare. De flesta bryggde sitt eget öl och bakade sitt eget bröd. Krögare/ bryggare kom dock att bli ett av de större hantverken under 1600-talet. Till dessa yrken kom en del serviceyrken som skrivare, bårdskärare/fältskär och apotekare, de sistnämnda åtminstone omnämnda under 1500-talet slut och 1600-talets början.

1600-tal

Under 1600-talet sjönk befolkningstalet och hamnen hade förlorat sin betydelse.
Jordbruk, inrikeshandel och hantverk var fortfarande de dominerande näringarna men nu startades även några manufakturer d v s hantverksmässig produktion i stordrift, i allmänhet ägd av någon annan än de som arbetade där. Ett linneväveri med blekeri startades av Christian Greger 1654. Var linvävargårdarna låg vet man inte men blekeriet låg vid Memsängen. Väveriet sysselsatte 15 personer, därtill kom blekeriet. Tyska vävare anställdes i början. Även ett tvålmakeri anlades 1660. Inget av dessa försök blev särskilt långvariga.

1700-tal

1739 startade rådman Arrhenius ett tobaksspinneri som drevs fram till 1755. Han fick konkurrens från Hans Lindstedt som också startade ett tobaksspinneri på 1740-talet med 7-9 anställda. Lindstedt drev även en sidenbandsfabrik från 1761 som fjorton år senare sysselsatte 12 arbetare och var stadens största manufaktur. 1794 upphör fabrikerna. Vidare fanns under 1700-talet Östergrens stärkelsefabrik (1771-85), Per Stenkulas kamullspinneri (1757-1825) med flera hundra arbetare. Kamullspinneriet drev även en spinnskola och de flesta arbetade i hemmet med spinning och levererade bara för efterbehandling som tvättning, blekning och färgning till fabriken.
Bagers klädesväveri, under 1800-talets första decennier, hade 32 arbetare. Lars Lindgrens tröj- möss- och strumpfabrik kom till Söderköping ca 1770 och fanns till århundradets slut. Här fanns en mästare och ett 30-tal hemstickare anställda. I övrigt fanns ingen fabrik med mer än två anställda. Det fanns färgerier, tre stycken på 1770-talet, ett saffiansberederi (läder), en yllestoffabrik och ytterligare en möss- och strumpfabrik i slutet av 1700-talet.

Den textila tillverkningen favoriserades av staten. Därför var de flesta manufakturer inriktade mot textil. Man ville ha en inhemsk produktion, även av lyxartiklar.

1800-tal

Under 1800-talets första hälft försvann de flesta av ovanstående fabriker. Kvar fanns färgerier och två urfabriker. En spegelfabrik, två repslagerier och en kemisk-teknisk industri kom till. I stadens närhet startades fabriker av kapitalstarka godsägare: tobaksfabrik i Beateberg, såpbruk i Karlhög, ättiksfabrik i Mem, pappersbruk i Bolltorp. Ingen fabrik nådde särskilt höga tillverkningsvärden utan hantverket hade fortfarande större betydelse. 1769 fanns 117 hantverkare i Söderköping inom 30 yrken. De flesta hantverkare hade bara någon enda anställd.

Under 1700-talet hade Söderköpings roll som handelsstad definitivt passerat och man hoppades vid 1800-talets början att Kanalens tillblivelse skulle återge staden dess tidigare betydelse. Kanalbygget som startade 1810 och avslutades 1832 kom givetvis att få en stor betydelse särskilt medan grävningsarbetena pågick i staden från 1820 och framåt. Men någon större betydelse för handeln fick den inte. Ung 1000 fartyg passerade men få hade något med staden att göra. Visserligen utskeppades en del från Söderköping som säd och trävaror men mindre än ett sekel senare var landtransporterna dominerande.

Söderköpings Brunn som startade i blygsam skala 1719, fick kungliga privilegier 1773 och utökades med kallvattenkurer och bad från 1820-talet fick större betydelse för stadens näringsliv. Behovet av serviceyrken ökade och brunnsgästerna som till större delen kom från de övre samhällsklasserna och uppgick till ett par tusen årligen, spenderade pengar på mat, logi, varor, souvenirer, nöjen och vård.

Näringsidkarna var strikt reglerade Handel och hantverk fick bara utövas i en stad. Vissa "enklare" hantverk fick förekomma på landsbygden såsom skräddare, skomakare och smed. Hantverkarna tillhörde ett skrå och utbildades enligt en noga föreskriven ordning från lärling till gesäll och slutligen mästare. Kvinnor fick inte bli hantverkare men änkor kunde åtminstone under 1800-talet fortsätta driva makens verksamhet med hjälp av en gesäll.

1846 och 1864 kom lagändringar som gjorde det möjligt för vem som helst att bedriva ett yrke eller ha en affär. I snabb takt kom många lanthandlare till runt om staden och landsbygdsbefolkningens behov av att åka till staden minskade.

Vid 1800-talets mitt var fortfarande jordbruket en viktig del. Många med andra yrken var jordägare och utarrenderade mark. Men avkastningen från stadens jordar och boskap räckte förstås inte utan man handlade med omlandet vid kreatursmarknader, skärkarlsmarknader o dyl.

Industrin var fortfarande hantverksmässig. Vid 1800-talets mitt fanns ca 80 personer som ägnade sig åt hantverk. Ett mejeri tillkom i staden 1870 och 1940 förlades ett stort centralmejeri hit (där Fix senare låg).

1900-tal

1900 var den största företaget reparationsdockan med 18 man, en snickerifabrik med 15, sågverk med 10 och ett garveri med 10. 1919 var det största företaget ett båtbyggeri med 90 arbetare. Det fanns under en period flera båtbyggerier och man byggde även bil- och busskarosser i trä här.

1940-talet stod Evaporator (senare uppköpt av Svenska Fläktfabriken) och centralmejeriet för arbete till ca 100 arbetare totalt. 1962 etablerade sig Macroplast här och 1964 flyttade Fix trikåfabrik hit.

Erik Rehnberg

var en storföretagare i Söderköping under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Han bedrev en mycket omfattande vin– och sprithandel i Söderköping.

Rehnberg visade tidigt intresse för handel med spritdrycker och 1859 flyttade han till Söderköping och etablerade 1861 sin firma. 1867 övertog han källarmästare Granströms rörelse vid Rådhustorget och här utvecklade han firman till en av de största och förnämaste i riket. På 1880-talet öppnade han filialer i Gryt och Valdemarsvik. Hans verksamhet växte snabbt, 1870 taxerade för 3 000 kronor och 1876 för 10 000 kronor. Vid sin död 1905 taxerade han för drygt 40 000 kronor, en betydande inkomst på den tiden.

1871 hade Rehnberg rättighet att sälja 11 500 kannor till minutförsäljning och 15 500 kannor till utskänkning. En kanna motsvarar 2,617 liter. Det var hos Magistraten i staden man fick inropa dessa rättigheter och i gengäld fick men betala en avgift till staden, en form av skatt.

Själva råspriten till Rehnbergs produkter tillverkades inte i Söderköping utan köptes från annat håll. Här renades och smaksattes spriten på olika sätt och tappades på flaskor och kuttingar. "Gammalt Östgöta sädes" tappades på s.k. rehnska buteljer och "Rehnbergs sädesbrännvin" tappades på de berömda åttakantiga literflaskorna. Det fanns en mängd olika produkter i sortimentet. T.ex. dubbel pomerans, dubbel kummin, vinrutebrännvin, Landtmannapartiets blandning och smultronbrännvin.
Det var inte bara brännvin som tillverkades utan även en mängd olika sorters vin, som gjordes av råvaror från trakten t.ex. blåbärsvin, körsbärsvin, äpplevin och det mycket populära krusbärsvinet. En annan stor produkt i Rehnbergs sortiment var punsch. 1892 tillverkade han 12 392 liter punsch. Rehnberg ansåg att en av hemligheterna med att tillverka god punsch var att vattnet måste vara av mycket god kvalitet, så därför hämtades det från Bergskällan. Han importerade vin och sprit från bl.a. Tyskland, Frankrike och Italien och exporterade även en del av sina varor.

Erik Rehnberg dog 1905. Firman drevs vidare av svärsonen Ragnar Swahn och han drev den med framgång tills den köptes upp av Vin- och Spritcentralen den 3 oktober 1917. Sedan dess har det inte funnits någon privat spritfabrikör i staden.

Gården där Erik Rehnbergs firma låg revs på 1920-talet. På platsen har idag Systembolaget sina lokaler.

Alla bilder på sidan kommer ur Ströms fotosamling, S:t Ragnhilds Gille.

Sidan uppdaterad 2014-02-18 Kommentera sidan